Kl är nu 00.06, jag vet inte vad jag ska skriva, vad jag ska tänka eller känna. Allt blir bara så fel när jag försöker. Anledningen är väl att Mr. E skrev idag, och de var länge sen vi pratade sist. Och av någon anledning kändes det bra. Jag var lycklig med Liam och allt var perfekt. Sen skrev han idag, idag när jag var som på sämst humör, när jag "bråkat" med liam och brytit sönder hans simkort. De känns som han har något av ett sjätte sinne om när man ska skriva till mig. 
Och jag vet, mycket väl, att ofta när Liam och jag har bråkat, när jag bara vill dra ut ur huset och begrava mig någonstans så önskar jag att jag aldrig dumpat honom i första taget. Mr, E alltså. De är då jag önskar att jag bara kunde sätta mig i en tidsmaskin och resa tillbaka. Men jag vet att jag sumpade det, och jag ångrar de än idag. Men jag är lycklig som fan med Liam och jag kan tänka mig att spendera resten av mitt liv med honom. Så de är inte Liam det är fel på, tro inget annat nu. Bara de att Mr. E vars namn jag för erat missnöje inte kommer skriva ut, bara för att han alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta betyder de inte att jag kommer lämna Liam. Mitt huvud funkar inte som många andras och när folk påstår att jag förstör Liam, att jag inte är bra för honom så trycks jag bara längre och längre ner i skiten. Jag mår sämre och funderar på om det verkligen är sant, men varje gång jag ser Liam le, skratta eller bara titta på mig så fylls jag av en sådan värme att jag vet att det är rätt, att, vad jag uppfattar de som, Liam är lycklig. Och jag vill inget annat att han ska vara det, och även om de skulle visa sig att han inte mår bra av att vara med mig, så skulle jag ju fortfarande låta honom bo här. Jag menar, jag vill inte att han ska vara tillsammans med mig för att han behöver en boplats, Jag vill inte att folk ska tro de heller. Jag vill inte heller att hans vänner ska lämna honom pga jag är sneknullad i skallen. Men tydliven verkar folk göra det, och de sänker mig snabbare än orden folk kastar omkring sig om oss. Om vårat förhållande.
Jag vet att många ser mig som mini hitler som bränner judar och mumsar i mig dem till frukost och använder Liam som min egna lilla privata slav. Att jag styr honom med järnhand och låser in honom i en låda under sängen på nätterna. Och knappt låter honom andas utan tillåtelse. Men så är det inte, visst är jag väldigt hård, jag skulle vilja säga att jag är rädd om honom, men det är ingen ursäkt, jag låter honom inte göra nått, omedvetet. Men jag försöker ändra mig, jag försöker låta honom få fria tyglar och göra vad han vill. Men det är som att sluta röka, man hamnar lätt i gamla spår igen. Och jag var väl inte den bästa pojkvännen förut. Men jag gör mitt bästa, för jag älskar den som alltid sover bredvid mig i min säng, som tar hand om mig när jag är sjuk, som får mig att skratta och le när jag bara vill hoppa från närmsta bro, som gör mig till en bättre människa, vars kyssar får mig att sväva, vars kramar får mitt hjärta att hoppa ur bröstet av lycka, vars beröring lindrar all smärta. Liam är mitt allt, men folk verkar inte förstå det.. Folk verkar inte vilja förstå det.

Moi, il me restera mon amour pour toi